Sorry!

Ambitionen att föra en blogg har inte gått som jag tänkte från början. Men hur som helst så finns inte orken till det, för att dagligen uppdatera omvärlden med mina funderingar. Kan bero på mig själv där jag är här och nu. På den måten "som norsken säger" så lägger jag bloggen på is så länge. Aj bi bakk sam däj... :o)

Lägga ner skiten...

Allvarligt så funderar jag på att lägga ner skiten... Jag menar lägga ner tron på att människan i grund och botten är god och vill väl. Neeeeeeeeeeeeeeeeeej Människan är ond och elak... Född elak, på allt och alla. Jag känner mig inte ond och är inte guds bästa heller som det heter, men frågan om nån annan är bättre far som en blixt genom mitt huvud och svaret blir tveklöst nej, det är inte det... Gnälla på folks fel och brister, om det bara vore det... Det är ju fäen fel på allt, även om det handla om något bra och positivt... Jag har grunnat på det länge om jag bott inne i stan för länge, så belene ha jidd mae se.. Ja fäen veit om int je ha fått nån jädra bakvänd lappsjuka. Det är missunnsamhet och jäkelskap överallt i egentligen bara bagateller och småsaker, när det ute i världen är verklig kris hos människor. Krig, våld och terror, svält, ebola och andra farsoter som drabbar människor i världen utanför. Så sitter vi här hemma och gnäller om det är alliansen eller rödgrönt som gör och gjort fel i det ena än det andra, plus all skit som bara måste läggas på andra. Att vi  orkar med allt sånt och samtidigt hålla rätt på oss själva... Nä just ja, det va ju det som inte görs! Folk där hemma har plockat ner speglarna så ingen ser sig själv hur man själv bär sig åt längre. Fast i och för sig, så har ju nån annan redan en bild över det i alla fall, så den spegeln är tydligen ute nu. Och sen förväntar sig folk ofta medhåll i sina påståenden?! Jamen förfaan ge er!!! Det spys sån galla på andra så hälften vore nog... Att känna för andra, empati, sympati och medmänsklighet är en bristvara och svår att uppbringa. Så jag funderar på att lägga ner helt. Eller så är det så enkelt att jag är inne i något själv och måste spy ut det... Eller ?!

Senaste veckan

Den veckan som nu har gått måste jag säga har varit mycket bra på jobbet. Min strategi att jobba enbart kvällar har börjat ge stort resultat nu. Saker och ting ramlar på plats och en grundtrygghet finns nu som är bra för de kommande arbete på elevhemet framöver. Jag som person jobbar utifrån att jag bygger relation till vilka jag ska arbeta med och för. Har jag inte den injobbad så blir jag otydlig i mina budskap och vederbörande tappar fokus. På mitt arbete är jag nu där att den känns injobbad. Nu jobbar jag med ungdomar där det svänger fort när det bär iväg . De vanliga tonårs bekymren och ett funktionshinder också som stökar till det i tillvaron i att existera som ungdom. Känner nu att valet att kliva på elevhemsjobbet var ett bra och klokt beslut. Det blir bra det här! Står inte på nu förrän sport och påsklov står inför dörren V 10 -  V 15 Sen rusar tiden iväg och gymnasieåret är över för i år. Långt uppehåll med långledigt och förhoppningsvis en skön sommar... :)

När minnet börjar svika en

Att glömma saker, att inte komma ihåg. Är det så det ska vara? Nää, jag kan inte tänka mig det. Men helt klart så är det något som inte stämmer när minnet börjar krångla. För mig har det hållit på ett tag nu och jag känner en viss rädsla för det. Tänk att en dag bara försvinna så där och bli sittande utan nån som helst kommunikation utåt med andra. Och det är så det känns! Som att jag håller på att försvinna bort, sakta men säkert. Stress och oro sägs kunna vara bidragande till att minnet sviker en. Brist på mineraler i kroppen ska tydligen också vara det. Men frågan blir då -stress har jag ju varit med om hela livet i olika varför tappade jag inte minnet då? Är åldern bidragande? Om vad stressen har för innehåll? Klart är att vissa saker nästan dagligen kommer jag inte ihåg. Och just det skrämmer mig. Vad är det för mening med det? Demens?! Ålders demens?! Ungdomsdemens?! Mitt i livet demens?! Alzeimers och allt vad det heter. Och inte minst all skuld och skam med att ha glömt, kanske rent av något viktigt som jag var tvungen att komma ihåg. Oron finns där och den blir inte lättare, snarare tvärt om. Jag är inte tänkt att sitta som ett paket heller och tyna bort och inte ha en aning om vad som händer omkring mig, med mig och mina anhöriga och vänner. Finns inte en chans att jag gör det! Det skrämmer mig att inte komma ihåg det som jag skulle ha gjort. Kan man bli dement när man är bara drygt 50 år? Kanske jag vet inte. Men att äldre blir det och att det kan gå fort har jag både sätt och hört andra berätta. Och jag har sätt hur anhöriga sliter ont med att se mor eller far försvinna bort och inte ens känna igen sina egna barn. Hjälp finns med bromsmediciner, men vad har dom för biverkningar? Det ena och det andra skulle jag tänka mig. Det finns en enorm rädsla att det är början till att jag helt enkelt försvinner in i mig själv och går vilse in i mig själv och inte hittar tillbaka igen.

Snön faller och vi med den

Apropå snö så kom jag att tänka på all den önskan om snö i slutet av november-dock inte från mig! då det var snöfritt i stort sett hela länet. Nu en vecka in på det nya året måste väl alla dom som bad om snö, fått så det räcker och blir över. En sak som jag förbryllar mig över är varför jag inte gillar snö längre. Jag har ju gjort det förr! Kan bero på att jag bor mitt inne i stan och inte uppskattar den som när mae bodd på laennan (på vischan) utanför stan. Det råder nu mer snökaos i stan på vissa ställen, så då måste väl 40 centimeter snö ha uppfyllt önskan om snö, tycker jag i alla fall! Så alla ni som bad om snö SLUTA!!! det räcker nu. Men i och för sig, om tre och en halv månad så tinar den väl bort av sig själv och blir vatten.