Att ha och inte ha

Started out with nothing, and i´m still got most off it left. Citerat Seasick Steve.
Vi kan inga ägodelar och saker ta med oss dagen det drar ihop sig att lämna jordelivet. Hur mycket vi än vill, så går det inte. Varför tar det då så stor del av våran tid att ha en massa saker? Är det för upplevelsen att köpa dom? För pengarnas skull? Ägandet? Och varför är det sen är så svårt att göra sig av med dom? släppa taget om dom. Som citatet ovan säger. Hade inget från början och jag har fortfarande nästa allt kvar. Har man saknat något då? Har man kanske levt lyckligt ändå utan en massa saker att hålla rätt på. Går vi genom livet och suktar efter pengar och ägodelar av gammal vana som vi fått med oss via arvsanlag? Då menar jag miljö arv. Är det det vi mäter, hur vi lyckats med karriär och gjort av våra liv? storleken på plånbok och hur mycket jag lyckats kamma hem. Är det trygghet? Eller är det trygghet att kunna vara den vi är utan saker och ägodelar? Är det inte upplevelsen vi vill åt hur som helst? Blir vi i ägandet av saker och stor tillgång på pengar mer och större egoister? Eller kan vi när som helst dela med oss till andra som inte har. Jag vill kunna mätta munnen efter matsäcken, men ändå så vill jag ha saker att äga. Varför? För att känslan i att hålla något som är mitt är svårslagen. Men det borde inte vara det. I started out with nothing, and i´m still gonna have most off it left when it´s time to leave this place.

Avsluta och börja något nytt

Jag står inför mitt sista pass på en arbetsplats som jag varit på i snart två år. Jag har trivts bra där och kommer att sakna både boende och personal. Men nu är det så att det blåser nya tider och det är dags att röra på mig igen. Har vi generellt blivit oroligare i själen än förr? Jag menar, förr så stannade folk kvar 25-30 kanske 40 år på samma arbetsplats och var aldrig på någon annan arbetsplats. Är det en oro som gör att vi flyttar runt på olika ställen idag? Söker vi efter något? Alla vill ha ett jobb, sen vill man nånstans förverkliga en karriär inom något man drömt om som yngre. Sen är det så att tidsbegränsade och projektanställningar är vanligare idag, plus den höga arbetslöshet som finns idag. Jag själv byter för att jag vill jobba mindre och gå ner i tid, 70% blir det nu sen. Det blir inga helger i stort sätt och det är mitt skäl till att jag byter. Så jag avslutar och börjar på något annat och framtiden får visa om det blev bra

Om sanningen ska fram som mor och far

Har vi fått med oss det vi skulle ha? Har det gått till på rätt sätt?. Med tanke på hur föräldrar gör och inte gör. Om Jag utgår ifrån att mina föräldrar gjorde sitt bästa och vad dom kunde, efter vad dom visste och själv har/hade som referens. Kan jag klandra dom och är det så konstigt att det blev som det blev, att de tokerier som man så många gånger fick stå ut med, hände!? Om jag ser på vad dom fick med sig själv och vad dom fick gå igenom under sina uppväxt år, gick det alltid rätt till? Vems är ansvaret för det sen? Fast än jag visste att det inte var rätt alla gånger, så blev det så i alla fall! Va satte´ te!?. = Vad beror det på/vad var orsaken, till att vi  för det vidare. Jag visste inte om något annat!!! Vi har hört att det ska vara på ett sätt, men vi vet att det vi upplevde var och är något helt annat, Jag kände nånstans djupt inom mig i barn och ungdomsåren att det här stämmer inte! Men eftersom åren gick så var min vuxna omgivning hårt övertygande på många sätt, om att det jag kände var fel och att dom hade rätt. Jag har många gånger under mina barns uppväxt gjort dunder fel, men inte sätt eller förstått att det var fel. Min referens såg ut sådan och inte för än  på senare år så förstår jag att mycket av det jag försökte lära mina barn, var helt åt h-----e!. Förhoppningsvis så finns jag med när dom ska till att bli föräldrar, så jag kan bekräfta dom vad det var dom kände och att känslan var sån. Gud förlåter mig, men har mina barn det? Dom har sagt det och jag hoppas det! Men framför allt är, att mina söner ser den bättre far som dom har rätten till att ha och drar lärdom av det.

Nu så, är jag tillbaka igen!

Hej å hå och länge sen sist!
Ibland så hoppar jag på saker som ger en möjlighet att vidga vyerna lite grann. I veckan så har jag hoppat in som vik på ett behandlingshem. Där av så har jag inte varit i närheten av en dator ett par dar. Jag ska se till att det blir lite mer nu under nästa vecka. Om inget annat händer så ses vi snart! :o)

Se på saken

Det sitter i betraktarens ögon heter det.... Ta en upplevelse av något som du varit med om, vilken som helst och se på saken.... Vi ser det vi ser, men är det sanningen? Det vi ser och uppfattar kan ju faktiskt vara något annat! Har vi då sätt allt? Har vi hela bilden klar över alltihop?! Har vi med det att göra överhuvudtaget?! Eller är det så att vi lägger oss i för mycket? Finns alla fakta framme och synbara vid sådana tillfällen? Ska och kan vi göra något åt det? Vet vi vad det är vi har sätt och hört? Eller har det bara antagits? Sätter det sig fast i hjärnan, eller blir det en reflektion? Utifrån vad, valde vi att se på det? Kan vi ha valt att se det utifrån något annat, förvrängt och sen trodde det var sant? Antog vi att det var just det vi såg och inget annat?.... Det händer att vi väljer att inte se också och bortser, vi tittar åt sidan och vill inte se det som pågår. Det kan ju vara något otrevligt vi är på väg in i. Och rätt vad det är så sätter vi på oss skygglappar när vi skulle behöva se mer av vad som händer omkring oss. Om det finns dödssynder för synen, så måste orubblig trångsynthet vara den värsta!. En blinds sätt att se på saken, hur ser den ut? Eller rättare sagt hör! Den blinda hör det den hör, men har dom utvecklat hörseln så de kan höra sanningen mer än andra som hör? En som är döv, hur ser den på saken? Ser vi alla vad som händer. Se på saken! Se men inte röra! Vi ses och hörs! Är det sant..... Ses sen! :o)

Ibland är det stopp

Ibland så är det tomt i huvudet och just nu finns det inte mycket att ta av om jag säger så! Men om jag då bara börjar skriva, flödesskriva som det heter, kan det komma igång. Stopp är det just nu och så är det ibland och det måste det väl få vara. Jag försöker dra i lite trådar sen i går eftermiddag, men huvudet är tomt! Då får jag väl acceptera det då, även om ambitionen är en annan. Det är ju en lärdom i sig, att acceptera det att det inte blir av nu... Som det känns nu så är det tre intensiva dagar av vandrande under Storsjöyran som tagit ut sin rätt. Om jag nu ska ge mig på att analysera allt som inte blir av eller kommer..... SE! det blev lite i alla fall..... :o) Sinnesro till alla och låt barnasinnet styra besluten!