Så blev jag då äntligen icke-rökare

Ett år håller på att avrundas och ett nytt år är på ingång. Cirkeln sluts och vi gör förhoppningsvis avslut och börjar om på nytt. Något helt otroligt som hände år 2011 var nämligen att jag lyckades sluta röka. Jag bestämde mig redan hösten innan att jag skulle sluta och till saken hör att, jag och min kära fru fick i julklapp en bok av hennes dotter Frida. Boken " Äntligen icke-rökare" av Allen Carr skulle visa sig ge mig det stöd för att sluta. Jag hade redan intalat mig att jag skulle ta mig återfall i rökningen ett antal gånger. Men nej, det blev inte så?! Med bokens innehåll i minnet så gick det ändå, att jag skulle inte dö av abstinensbesvär om jag slutade och inte fick röka längre. Med tiden efter som gick så förstod jag att jag lyckats sluta och att den skulle förbli rökfri.

Att ha och inte ha

Started out with nothing, and i´m still got most off it left. Citerat Seasick Steve.
Vi kan inga ägodelar och saker ta med oss dagen det drar ihop sig att lämna jordelivet. Hur mycket vi än vill, så går det inte. Varför tar det då så stor del av våran tid att ha en massa saker? Är det för upplevelsen att köpa dom? För pengarnas skull? Ägandet? Och varför är det sen är så svårt att göra sig av med dom? släppa taget om dom. Som citatet ovan säger. Hade inget från början och jag har fortfarande nästa allt kvar. Har man saknat något då? Har man kanske levt lyckligt ändå utan en massa saker att hålla rätt på. Går vi genom livet och suktar efter pengar och ägodelar av gammal vana som vi fått med oss via arvsanlag? Då menar jag miljö arv. Är det det vi mäter, hur vi lyckats med karriär och gjort av våra liv? storleken på plånbok och hur mycket jag lyckats kamma hem. Är det trygghet? Eller är det trygghet att kunna vara den vi är utan saker och ägodelar? Är det inte upplevelsen vi vill åt hur som helst? Blir vi i ägandet av saker och stor tillgång på pengar mer och större egoister? Eller kan vi när som helst dela med oss till andra som inte har. Jag vill kunna mätta munnen efter matsäcken, men ändå så vill jag ha saker att äga. Varför? För att känslan i att hålla något som är mitt är svårslagen. Men det borde inte vara det. I started out with nothing, and i´m still gonna have most off it left when it´s time to leave this place.

Avsluta och börja något nytt

Jag står inför mitt sista pass på en arbetsplats som jag varit på i snart två år. Jag har trivts bra där och kommer att sakna både boende och personal. Men nu är det så att det blåser nya tider och det är dags att röra på mig igen. Har vi generellt blivit oroligare i själen än förr? Jag menar, förr så stannade folk kvar 25-30 kanske 40 år på samma arbetsplats och var aldrig på någon annan arbetsplats. Är det en oro som gör att vi flyttar runt på olika ställen idag? Söker vi efter något? Alla vill ha ett jobb, sen vill man nånstans förverkliga en karriär inom något man drömt om som yngre. Sen är det så att tidsbegränsade och projektanställningar är vanligare idag, plus den höga arbetslöshet som finns idag. Jag själv byter för att jag vill jobba mindre och gå ner i tid, 70% blir det nu sen. Det blir inga helger i stort sätt och det är mitt skäl till att jag byter. Så jag avslutar och börjar på något annat och framtiden får visa om det blev bra

Om sanningen ska fram som mor och far

Har vi fått med oss det vi skulle ha? Har det gått till på rätt sätt?. Med tanke på hur föräldrar gör och inte gör. Om Jag utgår ifrån att mina föräldrar gjorde sitt bästa och vad dom kunde, efter vad dom visste och själv har/hade som referens. Kan jag klandra dom och är det så konstigt att det blev som det blev, att de tokerier som man så många gånger fick stå ut med, hände!? Om jag ser på vad dom fick med sig själv och vad dom fick gå igenom under sina uppväxt år, gick det alltid rätt till? Vems är ansvaret för det sen? Fast än jag visste att det inte var rätt alla gånger, så blev det så i alla fall! Va satte´ te!?. = Vad beror det på/vad var orsaken, till att vi  för det vidare. Jag visste inte om något annat!!! Vi har hört att det ska vara på ett sätt, men vi vet att det vi upplevde var och är något helt annat, Jag kände nånstans djupt inom mig i barn och ungdomsåren att det här stämmer inte! Men eftersom åren gick så var min vuxna omgivning hårt övertygande på många sätt, om att det jag kände var fel och att dom hade rätt. Jag har många gånger under mina barns uppväxt gjort dunder fel, men inte sätt eller förstått att det var fel. Min referens såg ut sådan och inte för än  på senare år så förstår jag att mycket av det jag försökte lära mina barn, var helt åt h-----e!. Förhoppningsvis så finns jag med när dom ska till att bli föräldrar, så jag kan bekräfta dom vad det var dom kände och att känslan var sån. Gud förlåter mig, men har mina barn det? Dom har sagt det och jag hoppas det! Men framför allt är, att mina söner ser den bättre far som dom har rätten till att ha och drar lärdom av det.

Nu så, är jag tillbaka igen!

Hej å hå och länge sen sist!
Ibland så hoppar jag på saker som ger en möjlighet att vidga vyerna lite grann. I veckan så har jag hoppat in som vik på ett behandlingshem. Där av så har jag inte varit i närheten av en dator ett par dar. Jag ska se till att det blir lite mer nu under nästa vecka. Om inget annat händer så ses vi snart! :o)

Se på saken

Det sitter i betraktarens ögon heter det.... Ta en upplevelse av något som du varit med om, vilken som helst och se på saken.... Vi ser det vi ser, men är det sanningen? Det vi ser och uppfattar kan ju faktiskt vara något annat! Har vi då sätt allt? Har vi hela bilden klar över alltihop?! Har vi med det att göra överhuvudtaget?! Eller är det så att vi lägger oss i för mycket? Finns alla fakta framme och synbara vid sådana tillfällen? Ska och kan vi göra något åt det? Vet vi vad det är vi har sätt och hört? Eller har det bara antagits? Sätter det sig fast i hjärnan, eller blir det en reflektion? Utifrån vad, valde vi att se på det? Kan vi ha valt att se det utifrån något annat, förvrängt och sen trodde det var sant? Antog vi att det var just det vi såg och inget annat?.... Det händer att vi väljer att inte se också och bortser, vi tittar åt sidan och vill inte se det som pågår. Det kan ju vara något otrevligt vi är på väg in i. Och rätt vad det är så sätter vi på oss skygglappar när vi skulle behöva se mer av vad som händer omkring oss. Om det finns dödssynder för synen, så måste orubblig trångsynthet vara den värsta!. En blinds sätt att se på saken, hur ser den ut? Eller rättare sagt hör! Den blinda hör det den hör, men har dom utvecklat hörseln så de kan höra sanningen mer än andra som hör? En som är döv, hur ser den på saken? Ser vi alla vad som händer. Se på saken! Se men inte röra! Vi ses och hörs! Är det sant..... Ses sen! :o)

Ibland är det stopp

Ibland så är det tomt i huvudet och just nu finns det inte mycket att ta av om jag säger så! Men om jag då bara börjar skriva, flödesskriva som det heter, kan det komma igång. Stopp är det just nu och så är det ibland och det måste det väl få vara. Jag försöker dra i lite trådar sen i går eftermiddag, men huvudet är tomt! Då får jag väl acceptera det då, även om ambitionen är en annan. Det är ju en lärdom i sig, att acceptera det att det inte blir av nu... Som det känns nu så är det tre intensiva dagar av vandrande under Storsjöyran som tagit ut sin rätt. Om jag nu ska ge mig på att analysera allt som inte blir av eller kommer..... SE! det blev lite i alla fall..... :o) Sinnesro till alla och låt barnasinnet styra besluten!

Vandrar för tryggheten

I kväll så drar det igång! 2011 års Storsjöyra och åter igen så ska jag ut och nattvandra. Under tre kvällar och nätter ska jag och ett antal människor gå runt i Östersund för att möta ungdomar och även andra naturligtvis, med en öppen famn! Jag ser fram emot att åter igen möta alla glada och trevliga människor som är ute och yrar. Och det är glädje och fest stämmning vi möter när vi är ute och vandrar! Det är ju Storsjöyran för fanken!......  Jag vet att det skapar trygghet att vi är ute och finns till, det är uppskattat av många! Jag ska inte bli långrandig, så jag säger helt enkelt -Låt sans och vett råda under Yran och låt glädje gå från själ till själ. :o)

Nu får det vara nog!

JAG KÄNNER MIG IFRÅGASATT PÅ FACEBOOK..... Är jag ensammen att känna så?! Många på Facebook lägger upp i sin status att om jag bryr mig om så ska jag lägga upp ditt och datt, det ena eller det andra på min status! Jag är just nu mer än nöjd och lovligt less på att bli ifrågasatt varför jag inte bryr mig om!.... Bara för jag inte går med på, svarar ja på, OSAr och delar allt så betyder det inte att jag inte bryr mig! Tvärtom!....SÄTT UPP DETTA PÅ DIN STATUS OM DU BRYR DIG! Vad då om jag bryr mig? Klart som fan att jag bryr mig! Men inte i allt! Måste jag det? Är det ett krav som vän till mig på FaceBook? Ser det bättre ut, eller vad? Vi människor går igång på, reagerar på så olika saker, allt uti från vår egen förmåga och förutsättningar. Jag vet inte om ni lägger märke till sånt?! Om det är så att jag mot förmodan nån gång skulle lägga upp nått liknande uttryck på min status som OM DU BRYR DIG! Fråga då, va i helvete jag sysslar med?! Som ifrågasätter dig, att inte bry dig! Jag kommer tacksamt ta emot det, även om jag skulle skämmas för stunden, för det jag sagt. Jag vet att många av er bryr sig om utan att behöva ifrågasättas, varför ska då jag? Jag bara undrar?!.... Det tål att reflekteras över, eller?

Godagens kära vännerrrrr!

Vad är det som gör att folk vrålar och skriker när de får alkohol i kroppen? Jag bor som sagt i de centrala delarna av stan och hör det mesta om nätterna. Och det är inget så där litet lätt små skrikande typ tjoho!! nej nej! det är primalskrik - avgrunds vrål som hörs av både manligt och kvinnligt läte och kvantitet. Ja just det kvantitet!.... Det är inte lite som skriks om nätterna, det är mycket!..... Att folk sjungandes glad i hågen på väg hem från en trevlig afton, det är inte dom jag menar! Onej!... Det är stor vrålarna som får mig att reagera och att det naturligtvis i stan ekar så ljudet förstärks, själv klart!. Jag minns när jag var yngre, fanns det tillfällen då ett primalskrik satt på sin plats för att uttrycka känslor och för att få ur sig något och lätta på trycket. Och jag har även skrikit åt mina barn när de växte upp, visst! och på ett lite annat sätt. Men inte så här, det är ju mycket vuxet folk som skriker ut sin ångest. Vad vet jag?! Men det är så det låter i alla fall! Jag tycker att det tål att tänkas på. Eller kan det vara så här? Att det är bra att vi skriker ut våra inre känslor? Att det till och med är nyttigt?! Det skriks helt enkelt för lite, och att det är jag som har känsliga öron! Fast jag hör dåligt och har nedsatt hörsel... Vi kanske skulle skrika ännu mer är vad vi gör? Det skulle dra udden av många aggressioner och det i sin tur gör att folk inte slår varandra på käften och göra varandra illa..... Men en sak är klar! I kombination med alkohol så förstärks både de bra och mindre bra känslorna, och jag har sätt och hört ömse nere på stan om nätterna under nattvandringarna. Men  nyktert, skulle det kanske göra sig på ett annat sätt, alltså mycket bra! Jag har hört talas om att det finns skrik terapi och det antar jag att det går ut på att lätta på trycket och skrika. Vi kanske ska uppmana alla till att skrika mer..... Skulle kunna bli en ny folkrörelse: Att skrika mer och bråka mindre! Vi skulle som resultat av det bli mer lugna och harmoniska, få sinnesfrid och framför allt mer kärleksfull mot varandra. Kram på er!.... :o)

Godagens kära vännerrrrr!

Så har jag då lite semester igen. :o) Skönt!..... Rötmånaden är nu i full gång och det är några omkring mig som känner av den lite mer än andra.... Yran och nattvandring bland annat, på agendan under denna vecka. En bra vecka ser det ut att bli.....Men det försvinner snabbt i den stora sorg som drabbat Norge och den ondska som bubblat upp i vår närhet. Det är som om mänskligheten ruskats om ordentligt den senaste tiden. Det  fruktansvärda och tragiska som hänt i Norge, känns fortfarande overkligt!. Men det har hänt!.... Och mina tankar går naturligtvis till de anhöriga och vänner, ja till alla människor som drabbats av det..... Jag tänker på dom som överlevt det hemska och som ska leva vidare med allt det som hänt, familjer som splittrats av en mans ondska och hat till människor...... Jag säger det igen, för de döda och saknade - Må deras själar se ljuset i tunneln och hitta hem...... Det Norska folket, Ja vi alla egentligen, med-mänsklighet och demokrati har fått känna på motstånd, blivit ifrågasatt ordentligt på ett sätt som saknar motstycke här i norden på mycket länge! Men om sanningen ska fram och som jag ser det, så pågår denna ondska dagligen i nån form och på nån plats nånstans runt jorden. Men vi är ser det inte alltid, för att det händer så långt långt där borta och inte här, nära oss..... för än nu! Jag känner med de medmänniskor som drabbats av sorg och hoppas att något gott kommer ur och bortom det här, hur nu det kommer att se ut?!...... Men jag tror på kärlek och medmänsklighet hos oss, de flesta människor i alla fall, och om det så är det lilla vi gör för varandra i omtanke för att vi bryr oss om, så är det det måste vinna! Annars dör vi......... Må våra barn alltid få uppleva och känna kärlek och tillit till livet som kommer av den......

Gomorron kära vännerrrrr!

Kaffet smakar som det ska och solen skiner idag också! Rötmånaden är här nu, så kom ihåg att ha lite kallare i kylskåpet ett tag nu så håller maten sig bättre...




Har vi i dagens samhälle fått det sämre och sämre ställt, rent ekonomiskt? Eller har vi smyg höjt vår egen standard utan att se och ha råd med det?... Lever vi  skuldsatta hela tiden i dag? Och är det tack vare att det finns krediter och smålån? Lider samhället generellt av en slags nutids fattigdom som vi blundar för? Där vi bortser från det faktum att vi egentligen inte har råd alls och skulle behöva ändra om livsföringen helt och hållet. Och skillnaden på ha gott ställt och sämre ställt är ju att "den fattige är så fattig och den rike är så förbannat rik", som Peps Persson sjöng. Är jag ute och cyklar eller har jag rätt?..... Jag tycker inte om den utveckling som är och jag ser inte heller när det kommer bli nån skillnad.

Nu tar generationsskiftet fart.

Ja då var jag Moffen då igen! Frida fick sin andra dotter idag nu på morgonen. Lisa fick Bo i höstas och inte är ett år än. Min kära fru har blivit Momma igen för tredje gången nu. Jag kan ju inte bli Morfar fullt ut eftersom jag har bara söner själv. Men jag får kalla mig för moffen i stället, vilket inte gör nånting alls! :) Det ingår i det hela liksom och jag tycker om det. Mina söner börjar komma upp i ålder de med, Peter som är äldst och inne på det 26 året nu. Martin fyller 24 snart. Fredrik har hunnit bli 21 och Isak är 18 år nu. Och att nån av dom skulle kunna bli pappa är ju inte så långt borta då heller, kanske! Om de nu vill sätta barn till världen med tanke på hur referensen är. Vad vet jag?! Men jag önskar det i alla fall att dom vill bli det nån gång. Förhoppningsvis så lever jag då och kan berätta om vad mina barn kan få gå igenom då de växer upp, så de får andra mer sunda referenser att ge till sina barn. Hur ser det ser ut om 25 år? Då skulle jag alltså vara 75 år och fylla 76, och förhoppningsvis så har barnbarn och barnbarnsbarn kommit till denna värld för att uppleva livet. 

Gonatt Kära vännerrrrr, eller vad heter det?

Ja eller heter det gonatt när man hälsar mitt i natten. I vilket fall som helst så är det en hälsning från mig mitt i natten. Nu är bloggandet i gång :) Kul och spännande är det. Något som jag kommer att ta upp i min blogg som jag delvis gjort på Facebook också, lite sporadiskt bara, är relationer! och då tänker jag då närmast far och son relationer eftersom jag har fyra söner själv och det har väl inte alltid varit den sunda relation alla gånger heller som man skulle vilja ha haft ha när mina söner var små. Men även alla andra relationer vi har under ett helt liv vill jag också gå in på lite närmare här. I nästa inlägg tänker jag gå in mer på min bakgrund, att det blev som det blev och hur sårbara vi är när vi är små.... Men je kom å ta möché på jamska å! ske du si framjönt her, men int just om relationan hella, men i allht äne! Svenska: Men jag kommer att ta mycket på jämtska också! ska du se framöver här, men inte  om relationsbiten heller, men i allt annat! Varför är det så viktigt med jamska?! Jo för att få in det inhämska språket i vardagen igen, det håller på att försvinna helt om vi inte gör något åt det. Filosofera kommer jag att göra här också, om allt möjligt.

Den totala tystnaden.

Jag och min kära fru bor i en trea mitt i stan och överlag så går det väl, men jag har ett stort behov av att vara där det är tyst och lugnt ibland. Och då menar jag tyst, tyst så att de ända ljud som hörs andningen, hjärtslagen och tinnitus, pipet i öronen. Var finns såna platser? Jo i skogen och fram för allt ute på en myr vid en skogskant, där är det total tystnad inget annat hörs, förutom möjligtvis då nån skrämd fågel eller något djur långt där borta. Tystnaden och ensamheten är så påtaglig att den blir magisk på något sätt att tiden verkar stå stilla och det susar i huvudet som brisen över myren, då är jag fri. Jag och universum tillsammans, med allt vad det innebär för mig. Att veta att tystnaden finns kanske ett par mil bort. Det är andligt så det förslår och då kan jag ladda om batterierna och återvända in till civilisationen igen.

Nu rymmer jag!

Nu rymmer jag några dagar och kommer tillbaka på söndag. Må alla det gott vi ses på Söndag! :)

Cykla är farligt!

Cykla är förenat med livsfara, det fick jag uppleva i dag på väg till jobbet. Jag kom cyklandes på Frösö sidan. Trampade på som vanligt, tills jag var vid rastplatsen, Vallaleden. Jag hade väl käften öppen som vanligt, eftersom flåset inte är det bästa och jag hade väl munnen öppen. Då jag plötsligt får en humla i munnen och det brände till. Jag svalde inte den stackarn utan hann spottade ut den rätt omgående. Underläppen svällde upp och tungan domnade av ett tag, men tänk om jag svalt den! Det känns på tungan lite nu också. Och vilken chock för humlan, hamna i en käft så där och bli utspottad. Den undrade nog vad det var som hände. Så cykla kan vara skadligt för hälsan, det är ju uppenbart så här efteråt.

Hej! nu kör vi.

Okej! ja så här ser det ut just nu. Jag funderar på en sak, är det så hälsosamt att sitta framför TVn och se på fotboll? Jag menar det måste slita hårt på många att se det. Okej nu är det så att jag inte är intresserad av sport, men reagerar på sinnesstämningarna som blossar upp och att då vissa blir som förbytta, smått galna. Men smaken är som baken och je begripp int allcht hen i väla, men sinnu å jormen vål dom ta e. Svenska: Jag förstår inte allt här i världen, men arg och oredig blir dom av det. Jag själv däremot går igång på orättvisor och folkvalda politiker som drar in på sånt som verkligen behövs. När folk blir orättvist behandlad och att det är uppenbart att det är åt helvete, då jävlar! 

Okej, då var det igång då!

Spännande att ge sig in i bloggandet. Börjar lite pö om pö med utseende och så vidare så blir det säkert bra till slut. Nu är jag alla fall på gång och som sagt det är inte lätt. Med stapplande steg och sakta men säkert så blir det bra till slut, tror jag :o)