Om sanningen ska fram som mor och far

Har vi fått med oss det vi skulle ha? Har det gått till på rätt sätt?. Med tanke på hur föräldrar gör och inte gör. Om Jag utgår ifrån att mina föräldrar gjorde sitt bästa och vad dom kunde, efter vad dom visste och själv har/hade som referens. Kan jag klandra dom och är det så konstigt att det blev som det blev, att de tokerier som man så många gånger fick stå ut med, hände!? Om jag ser på vad dom fick med sig själv och vad dom fick gå igenom under sina uppväxt år, gick det alltid rätt till? Vems är ansvaret för det sen? Fast än jag visste att det inte var rätt alla gånger, så blev det så i alla fall! Va satte´ te!?. = Vad beror det på/vad var orsaken, till att vi  för det vidare. Jag visste inte om något annat!!! Vi har hört att det ska vara på ett sätt, men vi vet att det vi upplevde var och är något helt annat, Jag kände nånstans djupt inom mig i barn och ungdomsåren att det här stämmer inte! Men eftersom åren gick så var min vuxna omgivning hårt övertygande på många sätt, om att det jag kände var fel och att dom hade rätt. Jag har många gånger under mina barns uppväxt gjort dunder fel, men inte sätt eller förstått att det var fel. Min referens såg ut sådan och inte för än  på senare år så förstår jag att mycket av det jag försökte lära mina barn, var helt åt h-----e!. Förhoppningsvis så finns jag med när dom ska till att bli föräldrar, så jag kan bekräfta dom vad det var dom kände och att känslan var sån. Gud förlåter mig, men har mina barn det? Dom har sagt det och jag hoppas det! Men framför allt är, att mina söner ser den bättre far som dom har rätten till att ha och drar lärdom av det.