När minnet börjar svika en

Att glömma saker, att inte komma ihåg. Är det så det ska vara? Nää, jag kan inte tänka mig det. Men helt klart så är det något som inte stämmer när minnet börjar krångla. För mig har det hållit på ett tag nu och jag känner en viss rädsla för det. Tänk att en dag bara försvinna så där och bli sittande utan nån som helst kommunikation utåt med andra. Och det är så det känns! Som att jag håller på att försvinna bort, sakta men säkert. Stress och oro sägs kunna vara bidragande till att minnet sviker en. Brist på mineraler i kroppen ska tydligen också vara det. Men frågan blir då -stress har jag ju varit med om hela livet i olika varför tappade jag inte minnet då? Är åldern bidragande? Om vad stressen har för innehåll? Klart är att vissa saker nästan dagligen kommer jag inte ihåg. Och just det skrämmer mig. Vad är det för mening med det? Demens?! Ålders demens?! Ungdomsdemens?! Mitt i livet demens?! Alzeimers och allt vad det heter. Och inte minst all skuld och skam med att ha glömt, kanske rent av något viktigt som jag var tvungen att komma ihåg. Oron finns där och den blir inte lättare, snarare tvärt om. Jag är inte tänkt att sitta som ett paket heller och tyna bort och inte ha en aning om vad som händer omkring mig, med mig och mina anhöriga och vänner. Finns inte en chans att jag gör det! Det skrämmer mig att inte komma ihåg det som jag skulle ha gjort. Kan man bli dement när man är bara drygt 50 år? Kanske jag vet inte. Men att äldre blir det och att det kan gå fort har jag både sätt och hört andra berätta. Och jag har sätt hur anhöriga sliter ont med att se mor eller far försvinna bort och inte ens känna igen sina egna barn. Hjälp finns med bromsmediciner, men vad har dom för biverkningar? Det ena och det andra skulle jag tänka mig. Det finns en enorm rädsla att det är början till att jag helt enkelt försvinner in i mig själv och går vilse in i mig själv och inte hittar tillbaka igen.